Det är så här..


Du kan ha en person, en person kan vara din.
Det kan vara din älskare, din bästa vän eller kanske en förälder.
Du kan bry dig om och älska den här personen mycket.
Du kan ge personen råd och förslag som kanske lättar eran rellation.
Men tänk på att den speciella personen i ditt liv alltid har en egen vilja, ett eget liv.
Det kan vara svårt att förstå varför personen inte alltid vill som du och det kan såra dig.
Du kan tänka saker som att, personen är ju min, om den älskar mig så gör den väl som jag vill,
det borde den väl förstå? Jag ställer ju alltid upp för den. Osv..
Den tanken är farlig.
Personen kan vara din, men du kan aldrig äga personen.
Du kan aldrig bestämma vad personen ska göra eller inte göra.
Om du gör det så kanske du borde tänka om.
Det du gör är att försöka ändra personen i fråga.
Personen kan bli skrämd och stött av detta och det kan senare leda till att du mister den.


Kontrollbehov?
Är det så farligt om du inte vet vad personen gör hela tiden?
Är det verkligen så att personens vänner inte är bra för den?
              Tänk lite! Det är säkert bara dina tankar som spökar.



Jag är den personen som aldrig skulle vara otrogen, jag skulle inte kunna leva med det.
Jag är den personen som vill att dem jag älskar ska må bra, och gör allt för det.
Jag är den personen som har många vänner, som jag älskar att umgås med.
Jag är den personen som aldrig skulle sätta upp regler för den jag älskar.
Men tyvärr är jag också den som har en svartsjuk pojkvän med ett stort kontrollbehov. (?)
Men jag är medveten om att ingen äger mig, därför lyssnar jag inte alltid.
Och sen att jag kanske tröttnar, det är en senare smäll som han får ta, för att han inte lyssnade på mig.


Ingen är felfri.
Jag har många fel och brister precis som alla andra.
Tex är jag väldigt svartsjuk i ett förhållande.
Men jag försöker att inte visa det för min partner.
Jag bygger bra rellationer med folk som står honom nära.
Och jag visar att jag älskar honom och att han kan lita på mig.
Och så tänker jag positiva tankar.
Typ så lindrar jag min svartsjuka..



Kanske är lite omkastat i orden men hoppas ni förstår vad jag försöker säga iaf.
Känns skönt att få ur mig lite.
Det här handlar inte bara om mig. Det handlar om många personer som dels har ett kontrollbehov, fast inte tycks veta om det. Och dels om personer som kanske måste inse att ingen kan äga eller bestämma över någon annan.
(OBS! Barn under 18, lyssna på mamma och pappa, de bestämmer!!)



PUSS på kärleken som är bra.
PRUTT på sånt som gör kärleken dålig.


Varför skulle jag lita på dig, när du inte litar på mig, fast jag aldrig har visat annat än att du kan?
Är det konstigt att man ljuger för att man måste? För att man går miste om så mycket i livet annars..