Jag har tänkt lite på det där med lycka.
Jag personligen kommer nog aldrig att bli lycklig, jag är för omständig och vill ha för mycket i livet.
Jag söker ständig förändring för att inte bli uttråkad.
Eller egentligen så är jag lycklig, jag vet det bara inte alltid.
Jag har ju vänner som jag vet alltid finns för mig, så jag behöver aldrig vara själv. Jag har en underbar familj som kommer så fort jag piper. Haha. Vet att det låter skumt, men det är faktiskt så, och det är jag väldigt tacksam för. jag är inte rik, men jag har iaf pengar så att jag kan leva för dagen.
Och sen att jag är tok deprimerad väldigt ofta, det är nog mest mitt eget fel. För att jag inte kan se allt som finns omkring mig, alla små saker. Men sån är jag. Hoppsan kan man säga.


Hur som helst.
Vissa kan ju göra vad som helst för att finna den lyckan dem vill ha, och det är oftast dem som får den.
Men jag tänkte på en sak med det. Om tex jag skulle uppfylla min lilla dröm som jag har i mitt huvud, som jag har gått runt och bara varit glad för nu i flera dagar, så skulle jag säkert vara överlycklig för stunden. Men sen efter ett tag så skulle jag nog vara lika deprimerad igen. För vad gör man när man har hittat lyckan? När man har den i handen och kan säga att "jag har hittat den och den är min", är man verkligen lycklig då?
Som jag sa, jag skulle nog inte vara lycklig. Det låter väldigt fel när jag säger så, jag skulle vara väldigt glad, verkligen, men lycklig vet jag inte.
Jag tror att för många, för mig, så ligger nog själva lyckan i att leta efter den. För det är ju där spänningen finns. Eller?