Jag är så jävla sur.
Tycker det är så dålig stil av honom att säga till mig att jag inte bryr mig om honom och hans problem.
Fattar han inte hur mycket jag har gjort för honom? För oss?!
Och det är hans eget jävla fel att det blev som det blev, jag tjatade på honom om att det här kunde hända men han ignorerade det. Och sen när det väl hände så fick jag lida för det. Jag sitter fan inne med honom hela dagarna, och sen om ahn heldre vill spendera dem med sin dator än med mig, det är väl hans problam, jag har funnits här iaf.
Men om jag vill gå ut med min vän, för att finnas där för henne när hon är rädd, då blir det ett jävla liv..
Men jag gör som jag alltid gör, sväljer det och går vidare. Även om jag vet vad det kommer sluta i. Som alltid annars.
Jag tröttnar, vill gå min egna väg och sen är det slut, kapputt helt enkelt.
Synd bara för jag älsar honom...