Jag vet att jag inte borde, men jag kan inte låta bli. Jag läser hemska saker. Saker som inte borde få hända, saker som inte borde finnas. Små barn som råkar ut för saker, olyckor, våld, vanvård. Ett litet barn som inte har gjort världen något ont, en liten oskyldig varelse som inte har en chans att försvara sig.
Läser om barn som blir sjuka, riktigt sjuka, cancer eller andra otäcka sjukdomar. Och jag lider.
Livet är så orättvist och jag blir riktigt rädd när jag tänker på det..
Tänk om det skulle drabba oss?!
Tänk om det händer någon i vår närhet, eller ännu värre, vågar knappt tänka tanken, någon av våra älskade små kottar?!

Skulle vi klara det? Skulle vi orka?
Var finner man styrkan till en sån sak?
Jag beundrar verkligen alla föräldrar som står starka, stöttar, tröstar och sprider lugn fast de själva knappt kan stå på benen. Jag tror inte att jag skulle klara det. Jag är stark i många lägen, klarar det mesta om jag bara vill. Men när det gäller mina barn... Mina barn är mitt liv, det finaste jag har.

Det har varit dåligt med uppdatering, jag vet! Men jag har haft fullt upp och varit så fruktansvärt trött. Försöker göra en uppdatering snarast med vad som hänt och skett.
Nu ska jag försöka få lite sömn.