Sanning?
Kul att höra att du tar så lätt på det. Att jag tydligen inte betytt så mycket för dig.
För mig känns det förjävligt. För du var den jag kunde dela saker med. Den jag stod närmast. Det var alltid vi två.
Känner mig så otroligt sviken på alla sätt.
Att du inte kunde offra lite av din energi på mig när jag behövde den. Det gör ont. Hur många gånger sa jag inte vad jag kände?
Du hade aldrig tid för mig.
Alltid tvåa. Om ens det.
Och jag är inte förvånad över er reaktion heller. Ni är ju inte direkt kända för att vara närvarande. Och jo, man kan alltid prata. Men hur ofta har ni tid att på riktigt träffas? Nej, det finns ju andra.
Ska vi säga en fyra gånger per år?
Jag vill inte mer. Jag är trött på att ständigt svälja skiten ni ger mig. Menat eller inte, det gör fortfarande lika ont.
(Fortfarande inte robin...,)
Kommentarer
Trackback
