Frågetecken.
Känner att jag bara måste få skriva några smått förvirrade rader. Lite fundersamma, arga, ledsna kanske..
Jag förstår inte hur du tänker. Jag förstår inte vad du vill. Jag förstår inte hur du kan göra såhär.
Jag vet att du förstår, du är ju inte trög. Men jag förstår inte varför.
Du har för mig förvandlats till ett stort frågetecken. Kanske även för dig själv. Du verkar ha tappat kontrollen, låter det bara hända, utan en tanke på dagen efter morgondagen, dagen efter den och dagen efter den. Det kommer inte sluta bra. Men det är sen, det är ett senare problem.
Min värld snurrade innan du klev in i den. Den saktades ner enormt när du klev in. Ibland kan jag tänka att den kanske kan få snurra så där fort igen. Vad har jag att förlora? Inte mycket har jag kommit fram till. Glädje som kanske inte längre finns kvar. Den har försvunnit med tiden, bytts ut till något så krävande så jag snart kvävs.
Visst att jag skulle sakna, jag skulle nog tänka på dig. Men du beter dig så konstigt, märker du det själv?
Varför ska jag finnas vid din sida och hjälpa dig, när du gör allt för att stjälpa dig. När du vägrar se och vägrar lyssna.
Varför ska jag slösa min tid på dig när det finns andra som verkligen vill ha den och uppskattar den, tar vara på den.
Jag älskar dig och du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Men jag orkar inte längre. Gränsen är nådd. Du har ett val nu, allt eller inget.
Ska jag sitta kvar ,
Eller resa mig och gå?
Kommentarer
Trackback
