Jakten på lyckan..
Jag har tänkt lite på det där med lycka.
Jag personligen kommer nog aldrig att bli lycklig, jag är för omständig och vill ha för mycket i livet.
Jag söker ständig förändring för att inte bli uttråkad.
Eller egentligen så är jag lycklig, jag vet det bara inte alltid.
Jag har ju vänner som jag vet alltid finns för mig, så jag behöver aldrig vara själv. Jag har en underbar familj som kommer så fort jag piper. Haha. Vet att det låter skumt, men det är faktiskt så, och det är jag väldigt tacksam för. jag är inte rik, men jag har iaf pengar så att jag kan leva för dagen.
Och sen att jag är tok deprimerad väldigt ofta, det är nog mest mitt eget fel. För att jag inte kan se allt som finns omkring mig, alla små saker. Men sån är jag. Hoppsan kan man säga.
Hur som helst.
Vissa kan ju göra vad som helst för att finna den lyckan dem vill ha, och det är oftast dem som får den.
Men jag tänkte på en sak med det. Om tex jag skulle uppfylla min lilla dröm som jag har i mitt huvud, som jag har gått runt och bara varit glad för nu i flera dagar, så skulle jag säkert vara överlycklig för stunden. Men sen efter ett tag så skulle jag nog vara lika deprimerad igen. För vad gör man när man har hittat lyckan? När man har den i handen och kan säga att "jag har hittat den och den är min", är man verkligen lycklig då?
Som jag sa, jag skulle nog inte vara lycklig. Det låter väldigt fel när jag säger så, jag skulle vara väldigt glad, verkligen, men lycklig vet jag inte.
Jag tror att för många, för mig, så ligger nog själva lyckan i att leta efter den. För det är ju där spänningen finns. Eller?
Jag personligen kommer nog aldrig att bli lycklig, jag är för omständig och vill ha för mycket i livet.
Jag söker ständig förändring för att inte bli uttråkad.
Eller egentligen så är jag lycklig, jag vet det bara inte alltid.
Jag har ju vänner som jag vet alltid finns för mig, så jag behöver aldrig vara själv. Jag har en underbar familj som kommer så fort jag piper. Haha. Vet att det låter skumt, men det är faktiskt så, och det är jag väldigt tacksam för. jag är inte rik, men jag har iaf pengar så att jag kan leva för dagen.
Och sen att jag är tok deprimerad väldigt ofta, det är nog mest mitt eget fel. För att jag inte kan se allt som finns omkring mig, alla små saker. Men sån är jag. Hoppsan kan man säga.
Den största lyckan jag kan känna, den finner jag i mina vänner och systrar.
Hoppas att dem vet det, hur mycket dem betyder.
Och sen i alla hemligheter som finns i mitt huvud, tankar på saker som jag skulle vilja göra, men som jag aldrig kommer göra. Men det känns ändå skönt att ha dem, dem får mig att le för en stund. :)
Hoppas att dem vet det, hur mycket dem betyder.
Och sen i alla hemligheter som finns i mitt huvud, tankar på saker som jag skulle vilja göra, men som jag aldrig kommer göra. Men det känns ändå skönt att ha dem, dem får mig att le för en stund. :)
Hur som helst.
Vissa kan ju göra vad som helst för att finna den lyckan dem vill ha, och det är oftast dem som får den.
Men jag tänkte på en sak med det. Om tex jag skulle uppfylla min lilla dröm som jag har i mitt huvud, som jag har gått runt och bara varit glad för nu i flera dagar, så skulle jag säkert vara överlycklig för stunden. Men sen efter ett tag så skulle jag nog vara lika deprimerad igen. För vad gör man när man har hittat lyckan? När man har den i handen och kan säga att "jag har hittat den och den är min", är man verkligen lycklig då?
Som jag sa, jag skulle nog inte vara lycklig. Det låter väldigt fel när jag säger så, jag skulle vara väldigt glad, verkligen, men lycklig vet jag inte.
Jag tror att för många, för mig, så ligger nog själva lyckan i att leta efter den. För det är ju där spänningen finns. Eller?
Jag kommer hur som helst att fortsätta leta efter min lycka, hela livet. Känna spänningen och le åt mina drömmar.
"Tänk om du visste att jag va kär i dig.." :)
"Tänk om du visste att jag va kär i dig.." :)
Det blev väldigt mycket just nu, mycket som jag inte riktigt kan förklara, för det är bara känslor, och så mycket som jag inte orkar skriva hur jag menar. Men jag förstår iaf, även om det är väldigt osamanhängande.
Men jag skyller på Jens för att han pratade med mig hela tiden så att jag tappade bort mig ;) .
Men jag skyller på Jens för att han pratade med mig hela tiden så att jag tappade bort mig ;) .
/M
Kommentarer
Trackback
