Sommaren gick väldigt fort med massa jobb. Jag jobbade ju nätter hela sommaren eftersom att jag var så tjock o fet ;)
Sen har jag väl inte gjort så mycket mer än att vänta hela sommaren.. Hade ju en ganska jobbig graviditet också så jag orkade ju inte göra så mycket.
Sen hände det hemskaste som hänt mig. Min älskade Raya blev sjuk o vi var tvugna att ta bort henne.. Det gjorde så sjukt ont, o gör fortfarande. Men nu vet jag iaf att hon inte har ont mer, men hon är grymt saknad<3
Sen kom ju spetember och den åttonde september föddes våran son, Teodor <3
Förlossningen gick jätte bra, allt gick så fort o smidigt o jag riktigt njöt av den. Det va verkligen det coolaste jag någonsin gjort! Jag längtar redan efter nästa :) Jag är som gjord för att föda barn!

Allt efter att Teodor kom har gått ganska bra. Det va lätt att komma in i alla nya rutiner o att komma på vad det är han vill när han skriker. vilket han typ aldrig gör. Vi hade lyckan att få en väldigt snäll bebis som nästan aldrig skriker o som sover nästan hela nätterna, men det ändrar sig nog snart..
Dock så hade jag en period då jag tyckte att allt var jätte jobbigt. Jag va så rädd för PSD så jag kunde inte slappna av alls, det gick flera dagar utan att jag varken sov eller åt, jag höll på att bli galen minst sagt. Men så åkte vi o handlade ett andningslarm till honom o då kunde jag ta det lite lugnare. Men jag har fortfarande stenkoll på honom, hönsmamma :)

Sen har vi ju det negativa, som är anledningen till att jag skriver nu.
Jag behöver verkligen få det ur mig o det här är ett bra sätt.

Jag börjar bli så trött på att dra alla tunga lass själv, att behöva göra allt o vara så ensam.
Jag förstår inte vad som är felet? Är den så hemskt att vara med oss? Är det så jobbigt att kanske hjälpa mig lite så att jag kan få vila?
Jag har ju sagt att jag inte mår bra. Att jag är trött, att jag har ont i hela kroppen, att jag känner mig deppig.
Jag blir riktigt ledsen av alla pikar. Fattar du inte att jag försöker?!
Det är så jävla lätt för dig som inte behövt offra något!
Du är så jävla lat/bekväm o trög. Trög för att du inte själv kan fatta vad du kanske borde prioritera! Varför ska du bevisa för dina vänner att inte allt är förändrat när det visst är det? Och när jag behöver dig!
Ingen kan någonsin ersätta dig på någon sätt, men om det ska vara så här så funderar jag ibland på om det kanske ändå är bätte utan dig? O skulle det gå tillbaka till det gammla så är det garanterat det, för det tänker jag inte ta igen!

såå, det va skönt!