Tiden.
Så mycket inlägg cirkulerar just nu. Inlägg från föräldrar som förlorat sina barn.
Det gör så ont i mig. Jag fylls med smärta som ligger och trycker.
Det absolut värsta som kan hända.
Hur får man livet att fortsätta efter något sånt? Allt måste ju påminna om den lilla.
Det får mig också att tänka på all min tid. Vad gör jag med den?
Jag tycker att jag försöker att ta vara på tiden jag har med dem. Vi gör allt till en lek. De är med mig i allt som ska göras. Vi myser i soffan varje kväll.
Utan allt det skulle jag gå under.
Ibland är det sjukt jobbigt, man själv är trött, ungarna är trötta, det blir bråk. Men jag skulle aldrig byta det mot något. Och skulle det någonsin tas ifrån mig då vet jag inte om jag skulle vilja fortsätta.
Jag lider fruktansvärt med alla mammor och pappor som måste vara med om det hemska. Det onämnbara.
Jag kramar om mina små lite extra och varje dag påminner jag mig om hur lycklig jag är som får vara med dem.
Jag påminner mig om att kanske inte bli arg för det där lilla, för tiden tillsammans är inte så självklar som man ofta kan tro och då vill jag inte kanske en dag titta tillbaka och minnas det dåliga.
Jag är lycklig med mina små, så borde det vara för alla..
Det finns ingen starkare kärlek <3
Kommentarer
Trackback
