Det tog lite tid innan jag kunde sätta mig att skriva det här. Hade ju tänkt att göra det igår kväll, men planerna fick bli lite ändrade eftersom att lillan tyckte att vi skulle spendera hela kvällen och halv natten med att äta istället ;) Hur som helst. Efter att vi hade fått åka hem där en stund på dagen så åkte vi ju in igen klockan 18 för att kolla igen. Vid den tiden hade värkarna börjat komma var 5-6 min och var väldigt starka. Sjukt ont gjorde dem. Det gjorde ont i hela magen och strålade typ i hela kroppen. Vi fick sätta oss i uppehållsrummet och kolla på tv en stund eftersom de städade alla rum just då. Men jag kunde inte sitta stilla för att det gjorde så ont så jag och Vanessa vandrade fram och tillbaka i korridoren istället. Sen fick vi komma in på ett rum och sköterskan kopplade på kurvan. Det var hemsk eftersom jag då var tvungen att ta av mig tensen som hade hjälpt mig så mycket under värkarna. Jag låg och vred och vände mig under varje värk och Robin och Vanessa gjorde allt för att få mig att tänka på annat. Vi körde tex hänga gubbe på tavlan där :) Efter nästan 30 min kom sköterskan in igen och sa att vi troligen skulle få åka hem igen eftersom att värkarna började bli glesare igen. Just då kände jag att jag inte brydde mig, så länge jag fick ta på min tensen igen så var jag nöjd. Men det fick jag inte för läkaren skulle kolla på CTGn och göra en bedömning och så länge så ville de att den skulle fortsätta köra, så det var bara att stå ut.. trots att jag ville gråta av smärta och trötthet. Sen gick det en liten stund så kom sköterskan in igen och förklarade att de troligen skulle sätta ett värkstimulerande dropp på mig eftersom att bebisens hjärtljud sjönk under varje värk. Redan då fick jag lite smått panik. Jag hatar ju nålar.. Efter en stund sen så kom läkaren in för att undersöka mig. Jag var då öppen 6cm men bebisens huvud kändes inte rätt, hon misstänkte att det låg fel så det blev ett UL för att kolla. När bebisen är på väg ut så roterar den ner i bäckenet och vrider huvudet åt sidan för att komma ut eftersom att man där är formad (-----) typ så. Svårt att förklara i text. Sen vill man ju gärna också att bebisen ska komma i kronbjudning, alltså högsta toppen på huvudet först, med hakan mot bröstet. Men så ville inte min lilla komma. Hon hade för det första inte roterat, utan låg rakt med huvudet och tröck mot bäckenet och kom inte förbi. Och hon låg också med ansiktet nedåt. Om vattnet inte har gått i ett sånt läge så kan man stoppa värkarna en stund och hoppas på att bebis ska backa lite och sen vända sig. Men eftersom att mitt vatten hade gått så hade bebis då inget att vända sig i. Läkaren förklarade för mig att bebis låg i rak högställning och att ett akutsnitt var det enda alternativet. Då bröt jag ihop och fick total panik. Det enda jag kunde tänka på var infarter och sprutor. Jag började gråta och bad om att få bli sövd, vilket de egentligen är väldigt mycket emot. Men eftersom att jag var så rädd så kunde de gå med på att söva mig. Vi fick massa information om hur det skulle gå till och Robin och Vanessa stöttade mig jätte bra. Så bra att jag till slut bestämde mig för att vara vaken, trots att jag visste att det skulle innebära stora nålar. I väntan på OP så gjordes jag iording uppe på förlossningen. Just den tiden har jag inte så mycket minne av, jag låg och grät och hyperventilerade, hade extremt ont när värkarna kom och kunde ingenstans glädjas åt att bebis snart skulle vara ute.. Robin satt hela tiden och pratade lugnande med mig men inget hjälpte. Till sist bad han läkaren att ge mig något lugnande innan, och det fick jag, en femma stesolid. Sen åkte vi ner till OP, jag fortfarande helt panikslagen och gråtandes. Vi möttes av läkare och sköterskor som var jätte gulliga. De var jätte lugna och fina. Men sen kom häxan! Narkosläkaren. Usch! Efter att de hade satt infarter med dropp och jag fått lugnande så fick jag sätta mig upp och böja mig framåt för att hon skulle kunna ge mig spinalen. När jag sitter där så får jag en värk så jag säger till direkt när den kommer eftersom jag vet att jag inte kommer kunna sitta stilla under den. Sköterskan som står framför mig pratar lugnande med mig och försöker hjälpa mig genom den hemska värken, men narkosläkaren tar ingen hänsyn till det utan nästan skriker åt mig att jag ska sitta stilla så att hon kan sticka. Sköterskan blir då arg på henne och säger åt henne ordentligt att hon får lugna sig. Som tur är så känner jag då att stesoliden börjar verka, annars hade jag nog gått hem.. Efter värken tagit slut så kunde hon iaf sticka mig. Den saken som jag var mest rädd för. Jag höll hårt i Robin och lutade mig mot honom och så kom sticket....som inte kändes alls typ. Inte för att det egentligen är smärtan jag är rädd för, det är ju själva grejen att det är en nål egentligen. Sen fick jag snabbt lägga mig igen, de spände fast mina ben, la mina armar rakt ut åt sidorna och hissade upp så jag låg och lutade med huvudet nedåt. Efter någon min så tog de en vass tång och nöp mig i magen för att kolla att bedövningen hade börjat verka, det hade den inte. Vi väntade någon min till och prövade igen, inte heller denna gång hade den börjat verka helt. Men narkosläkaren tyckte att vi skulle köra iaf, för lite känner man ju alltid. Då fick jag panik! Hon ville alltså att de skulle skära i mig fast att jag fortfarande kände stick på ett ställe. Men kirurgen gick som tur var inte med på det utan väntade någon min till tills jag var helt bedövad. Sen började de dra och slita i min mage, det kändes konstigt, men jag tänkte inte så mycket på det. Jag tänkte inte så mycket alls under tiden som jag låg där, var mest rädd, ledsen, trött.. Kunde inte riktigt känna någon glädje ens när jag hörde att hon var ute. Det första lilla kvacket. Jaa det var faktiskt ett kvack innan skriket kom :) De visade henne för mig och sen sprang de iväg med henne en liten stund, Robin fick följa med henne. Men de kom ganska snabbt tillbaka igen och satt hon mig medan jag blev ihopsydd. Sen rullades jag iväg till uppvaket och Robin fick åka upp till förlossningen med lillan och väga och mäta henne och självklart visa henne för Vanessa som satt där och väntade. Sen kom de ner till mig på uppvaket och väntade på att bedövningen skulle släppa. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om det här. Men hur mycket jag än skriver så kan jag nog inte få fram den hemska känslan som jag hade hela tiden. Den skräcken och paniken. Glädjen över att få barn som bara försvann. För mig har snitt alltid varit otänkbart, något jag velat undvika till varje pris. Och eftersom att jag med knutt hade världens bästa tänkbara förlossning så var jag väl någonstans inställd på att den här skulle bli likadan. Den här gången tog det lite tid att knyta an till bebisen också, det gjorde det inte med knutt. Och Robin känner samma sak. Det är inte det att hon inte är älskad, för det är hon verkligen! Och vi är så glada. Men just den där känslan som man fick när man fick upp knutt på bröstet, liksom, wow, det är min bebis. Den fick man aldrig riktigt första gången man såg henne. Den kom först senare, på BB. Även om förlossningen var en hemsk upplevelse för oss så är jag nu så himla lycklig. Min lilla bebis är ute och knutt är en lycklig storebror, så söt <3 Hade mer jag skulle skriva men känner att febern börjar stiga nu.. hon är ju tre dagar gammal ;) Bilder från förlossningen! Av någon anledning så vill den inte ha med radbytena. Vet att det blir super jobbigt att läsa då. ber om ursäkt för det!