Jag vet inte hur länge till jag orkar med det här.
Det känns som att det bara är bråk. okej om vi hade haft något att bråka om, men det har vi inte. Det är ju bara helt onödiga saker hela tiden.
Som idag, jag sa till Jens att bara för att vi bor tillsammans så betyder inte det att vi sitter ihop, vi behöver inte vara med varandra var eviga sekund. Och så sa jag att jag tyckte att han kunde vara med sina kompisar lite också, utan att jag är med.
Han flippar och vi börjar som vanligt bråka.
Självklart har han en helt annan version av det hela och eftersom att jag inte orkar bråka så säger jag att han har rätt osv..
Det är så himla svårt när vi inte kan prata med varandra.
Han lyssnar inte på mig och jag lyssnar inte på honom. Vi är lika jävla envisa båda två och vägrar ha fel.
Och sen att jag har världens hemskaste temprament gör ju inte saken bättre.
Jag måste verkligen börja träna mer eller nått så jag får ur mig all energi som sparas inne i mig och som sedan kommer ut som ilska. det är inte bra.
Och sen måste vi komma på ett sätt att prata med varandra på också..

Imorn ska jag till frissan! Woho!
Ska klippa av mig massor av mitt hår, fixa ögonbrynen och sen så får vi se om jag ska färga eller inte, har inte riktigt bestämt mig än.. Men troligen så gör jag det inte.
Måste till jobbet också och lämna in mitt kort osv.
Och sen måste jag till körskolan.
Och sen hoppas jag på att få träffa Johanna lite!

Asså, jag mår riktigt dåligt över mitt och Jens förhållande.
Just nu känns det som att vi bara bråkar.. (vet att jag skrev om det nyss, men jag måste bara få ur mig lite..)
Vad gör man när det blir så?
Gör man slut eller fortsätter man kämpa?
Om man väljer att kämpa, hur vet man då att det är dax att sluta?
Och om man gör slut, mår man inte sämre av att vara ifrån den man älskar då?
Det måste jag nog fundera på..
Ibland känner jag att det inte finns någon framtid för oss, men jag fortsätter iaf för jag vet att visst stunder är bra, och jag tror att framtiden kan bli så bra.
Och visst, han har blivit mycket bättre. Ibland hjälper han mig att städa och han ger katterna mat.
Förut hjälpte han mig inte alls, inte med något, om jag inte tjatade i en vecka först.
Nu dricker han bara kanske tre dagar i veckan, det va ju ett tag där som han drack varje dag.
Även om han dem dagarna inte alltid blev full så va det inte speciellt kul. Och speciellt när jag jobbade hårt för att få ihop pengar till hyra osv och han inte en ville söka ett jobb utan satt hemma med kompisarna och drack..
Och det va ett tag sen nu som han kallade mig elaka saker helt utan anledning.
Han gjorde det förut så fort han blev full och jag ville vara med tjejerna..

Jag förstår mig inte riktigt på honom.
Han vill att jag ska vara som honom, att jag ska tänka som honom, att jag ska göra som honom.
Men om jag gjorde det, hur kul skulle det då vara?
Jag vill iaf kunna lära mig något från den jag är tillsammans med.
Men hur gör man det när man är identiska.
Och ibland tänker jag, " det kan ju inte vara mig han älskar eftersom att han vill ändra allt som jag är.."
Eller så är det kanske utsidan han älskar mest?
Men om det nu är så så förstår jag det verkligen inte. Han har verkligen jätte snygga tjejkompisar!
Dem är smartare än mig, smalare och mycket merna kvinligare..
Just det, det är också en sak som han inte riktigt gillar, min killiga stil.
"förlåt älskling men jag gillar mina stora jeans.." -sån är jag.
Jag trivs inte i klänning, oftast. Ibland är det fint.

Okej, nu orkar jag inte skriva mer.
Usch vad jag är depp! Det är tragiskt!
Men jag är lite patetisk av mig helt enkelt ;)

Och inte kan jag sova heller, så, godmorgon världen!